JAKTEN PÅ MITT VACKRASTE BARNDOMSMINNE

Mitt namn är Kary Persson och jag bor i Landskrona i Sverige. Den 15 juli i år, 2022, fyller jag 60 år.

När jag försöker hitta minnet av min lyckligaste barndom så tror jag att jag landar på sommaren 1969. Det var sommaren jag fyllde 7 år. Det har alltså gått 53 år sedan dess.

Jag var då på bilsemester i Finland tillsammans med min mamma Terttu och min pappa Jan-Ove samt farmor Edit och farfar Hugo.

Min mamma samlade foton från resan och klistrade in i ett fotoalbum och skrev korta texter till bilderna om semestern. Detta fotoalbum fick farmor och farfar i julklapp ett halvår efter semestern.
Farfar gick bort något år senare och när farmor sedan flyttade från Brunnbäcksgatan i Helsingborg till ett ålderdomshem på Råå så fick jag fotoalbumet.

När jag nu, många år senare, tittar på bilderna så dyker minnen upp. Vackra, varma och lyckliga minnen. Jag minns stugan och omgivningen väl. Jag kan se det framför mig och nästan känna lukten av skogen och vattnet. Stugan låg bara någon meter från bryggan som sträckte sig ut i sjön Vesijärvi ett par mil öster om Tammerfors.

Jag har länge funderat på om jag ska försöka få tag på information om stugan finns kvar. Hur ser där ut idag? Är det igenvuxet? Ser det likadant ut idag som 1969? Eller har man lagt asfaltväg till platsen och smällt upp en fet villa?
Jag har ingen aning. Jag vet inte ens var stugan ligger annat än vid Vesijärvi.

Det är alltså med skräckblandad förtjusning jag nu tänker försöka snoka reda på stället som jag knyter samman med den lyckligaste tiden i min barndom.

Vet du något? Vet du någonstans jag kan få reda på mer? Finns det kanske någon facebooksida eller liknande som jag kan efterlysa på?
Maila till info@kary.se eller ring mig på +46(0)706524290.

Pappa och farfar sitter på bryggan och dricker kaffe. Bakom pappas huvud anar man stugan.
Här grillar vi korv på kvällen. Till vänster står Eva som jag tror ägde huset/stugan. Jag står i morgonrock och pyjamas och den som håller om mig är dottern till ägaren. Hon heter nog Eva-Lisa. Jag är dock inte säker på deras namn. Av någon anledning dyker namnet Laukkarinen upp i mitt huvud nu när jag skriver.
Sittande är farmor, pappa och farfar.
Eva-Lisa och jag fiskar när solen är på väg ner (enligt mammas text i fotoalbumet). Längst bort syns en ö. Den är inte mycket större än det du ser på bilden.
Här hämtar jag ved till bastun eller spisen. Vedboden låg i samma lilla byggnad som utedasset (med två sitsar) och ett litet rum med en säng (om jag minns rätt). Sjön är precis bakom träden till vänster och till höger är det mest skog. Jag gissar att fotografen (mamma?) står på trappan till stugan och fotograferar.
Farfar och pappa bastar. Bastun, som fanns i stugan, var av gammal sort. Ett stort kar man fyllde med vatten från sjön. En kamin som man eldade under och som hade stenar längst upp.. Och så fanns det naturligtvis björkris i bastun.
Sju år var jag och jag lärde mig simma i Vesijärvi.
Och så lärde jag mig att ”dyka”
Farfar saknade säkert kolonin i Helsingborg. Därför missade han inte tillfället att påta i den enda rabatten på tomten som mestadels bestod av skog. Fotografen har stugan bakom ryggen till höger. Och följer man stigen bakom farfar så kommer man till brunnen som vi hämtade färskvatten ur. Sedan övergår stigen till en liten väg som leder upp till stora vägen (som kanske inte alls är stor) På andra sidan stora vägen låg en bondgård där vi köpte mjölk. Där fanns också åkrar.
Kortspel i allrummet. Till höger ligger köket och till vänster bakom fotografen är dörren ut…
…och 1-2 meter från trappan är bryggan och sjön.

Nu undrar jag om någon vet var vid Vesijärvi som denna stuga ligger (eller låg)

Nu, alltså den 18 juni 2022, börjar alltså detektivarbetet. Tveka inte att höra av dig.